När jag förstod att han kunde döda mig, grep jag tag i en kompis och bad henne ringa polisen. Jag visste att om jag skulle åka hem till lägenheten den dagen så skulle jag inte överleva. Våldet hade eskalerat de senaste veckorna och i bilen på vägen till dotterns 2-årskalas hotade han att köra ihjäl oss alla tre. In på kalaset kom jag med fläskläpp och näsblod. Nu var det på liv och död. Polisen ringdes dit men han hade hunnit dra innan de kom fram. Polisen förhörde mig och pratade med de andra som var på kalaset. Vi blev skjutsade till socialjouren och fick komma till ett skyddat boende. Den dagen stängde jag av telefonen och satte aldrig på den igen.

Han blev senare häktad och dömd till fängelse. Ett år senare fick jag vårdnaden om barnen och vi lever under skyddad identitet. Tragiskt nog fortsätter den här mannen att förstöra livet för fler kvinnor han träffar. Många undrar varför man inte går vid första slaget? Det fanns många varningssignaler och ändå så många motiv som höll mig kvar. Jag ville hjälpa honom, ville inte misslyckas. Om han bara blir nykter och drogfri. Det hade kunnat kosta mig livet. Trots kaoset när jag lämnade fick jag bara lita på att ett steg i taget skulle ta mig på fötter igen. Det har inte varit lätt, men det går. Min äldsta dotter var bara 3 år när vi lämnade, men såren i henne finns kvar än idag.